Fiamina. Novell af Stanislans Grabowski. (Forts. fr. föreg. n:r.) Nummer 17, — ty enhwar fänge, fom imträdde inom dessa murar, förtorade i och med detsomma sitt namn, hwiltet flertalet af dessa olycklige burit med beder, — hörde till Morinejas afdelning. Slumpen fogade det få att Fiamina fick på fin del den andra nykomlingen, nummer 25 Alla dessa arma menniskor hade sina tanfar så uteslutande bänwända på sin egen belägenbet. — på fin Höjd tänkte en och annan på fina anhöriga, — utt åsynen af den unga flickan ide hos dem wåckte något synnerligt intresse; likwäl hel: fade be alla med ett wänligt leende hennes lesnadsfrisla ansiate, bwilket i alla händelser mar wida bee bhagligare att åse än fadrens motbjudande drog. Med nedslagna ögon fullgjorde hon fin pligt, utan att werla ett enda ord med någon af fångarne. R:r 25 ansåg bon fig dock böra egna en pröfwande blick, ty fåfer: ligen war han bland alla den olockligaste, emedan han ännu ide hunnit att wånja sig wid sitt sorgliga läge. Den nyankomne fången läg på den tarfliga hårda bädden i fin cell och ansåg det fnappost mödan wärdt alt wid dörrens öppnande wände sig till hälften om, emedan ban antog som gifwet att han änyo hade fcamför fig den sträfwe sångwaktare, fom redan twens ne gånger, morgon och mirdag, beswårat honom. Hans ansigte utiryckte trots, förakt, ja til om med en anstrycning af bittert hån hwilade deröfwer; och