Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1861, sida 3

reda dem den ringaste lindring i deras beklaganswärda belägenhet. Men Fiamina kände sin far i grund och botten; hon hade blifwit uppfostrad i allt för slort beroende, allt för strängt, för att wåga någon afwen den minsia inwändning emot hans befallningar. Hon reste fig dersöre lydigr, för att gå ned tid den gamla pigan, Marineja, der wottoga fångarnes aftonwåltid och i sällstap med henne kringbära den. — Glom ide n:o 17 od 25! — ropade fadren amed sömnig stämma efter henne, — de hafwa först i worse blifwit upptagna af den då ankomna nya fängtransporten. Fiamina kände ganska wäl antalet af de fångar, fom stodo under bennes faders tillsyn; hon bade res dan fett dem allesamman med undontog endast af dessa twenne sistnämnde nyankomne. J sallskop med pigan förrättade den unga flickan, ännu sorgsnare än wanligt, en qwarts timwa derefter fin faders embete och bon gjorde det med en raskhet oc fårdigbet, bwilken mången ordinarie fängwaktore kunnat afundas henne. För att spora tiden, hwilket i anseende till fängarnes stora antal war högst nödrmåns digt, gingo de båda fruntimren åt hwar sitt håll i de långa korridorer, fom lupo rundt kring bela bygge naden. Forts.)