Hwem kunde wäl gissa hwad Fiamina tänkte och drömde, när hon öfwer en timma, under bwilken hen: nes far war ljuft inslumrad, med få allwarsamma blickar skädade ut öfwer hafwet? Och dessa blickar, dessa knappast hörbara suckar, som uppstego ur det jungfruliga bröstet, skulle ywar och en annan fader ofta hafwa bemärft, men hennes war få upptagen af fin befattning fom fängwaktare och fåg så sällan fir dotter, att han alls ide fattat någon misstanka, hwilfen dock dottren frulle med glödande finder hafwa förklarat wara fullkomligt grundlös. War ide Fiaminas omgifning fådan att den lif fom uppmanade henne till att hängifwa sig åt almar jamma betraktelser och få mycket möjligt war draga fig tillbaku inom fig sjelf? På denna ödsliga ort, der hon endast wistats de sex sista åren, hade hon ins gen annan att umgäs med än den stränge, menniffor fiendtlige fadren; hon hade ingen liktänkande mwmäninna, ät hwilken bon med barnets wänlighet kunnat anförtro sina tankar, sitt hopp, sina bekymmer. Arma Fiamina! — Det är tid att bära maten till fängarne, — brummade den gamle ännu en gång wresigt. Likwål reste han fig ide upp, utan nöjde fig med att låta nycklarne skramla i handen. Dottren wände fig om, liksom om hon ämnat göra en fråga, och ett mildt, knappast märkbart IeenDe swäfwade på hennes läppar. — Fiamina, — fortfor fångwaktaren, utan att ens se till benne, — har jag sofwit länge? — Knappast en timma, min far, — swarade flifan med en flyktig blick på klockan. — Om, ide längre? En tråkig befattning man