Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1861, sida 3

sigte forhlef oförandradt fom en liflös bildstod, och dans blickar röjde ingen enda af de olika rörelser, fom blirtrade ur de öf: riges ögon. Med förundran betraktade talaren, efter slutad gudstjenst, denna oböjliga mun; oh hade gerna i en trivmfe: rande ton frågat honom, hwad hans åsigter i religeon nu mor ro, fedan han hört den kristna läran få allwarligen förkunnas och warit wittne till en hel kongregations uppriktiga tärar. Gamme Gud, fade Båtkarlen, fom är min fader, är od: få din; det är endast en sak hwarom wi tänka olika: om fät: tet att dyrka Honom. Du anropar hans förlåtelse, under för: bannelser öfwer. dig! sjelf, med knafall och tårar. Jag äter, tillber honom i hwarje föremål omkring mig. Wi ha twå olika tankar om wagen till det gemensamma målet; låtom of likwal fritt och ostordt wandra, hwar och en sin wag, nog träffas mi ändå till flut. Misfionären uppgaf nu allt hopp att omwanda den i hans öfwertygelse gudlösa mannen, oh lemnade honom från detta ögonblick åt sitt eget, fom han kallade ohyggliga öde. Be: friad ifrån denna wälmenande andlige man, wandrade Bob framåt kretsarne af de uppfatta talten. Aftonen hade emellertid sankt fina skuggar öfwer trakten, oh emellan träden woro upphängda lampor, hwilkas sken gjorde en stark brytning emot den nargransande skogens dystra mörker. Ur hwarje talt fn: tes ljus, oh hår oh der på fältet lågade itända högar af awistar och mossa. Menniskohopar wandrade fram och tillbaka från hwarandras bostader och stannade blott, när någon afton hymn från det innersta af ett tält nådde deras öron. På ett fort afstånd derifrån åter lastes högt ur bibeln af en 70 ärs gubbe, midt i en krets af lyssnande barn och barnabarn. Tatt utmed denna grupp syntes en annan, lägrad omkring en flam: mande eld, och fom war inbegripen i berattelser om underbara ting och. djerft tilltagna afwentyr. Bob, fom länge hade wandrat omkring på fältet, men funnit ingenting, fom lockade honom