ber jag dig om, ty du wet att sädant all. tid ger elaft ryckte och skadar en heder: lg mans hus! — Huru, wågar du fans fre taga den der menniskans parti? röt slagskampen få wildt och borrade fina swarta ögon få skarpt uti honom att wår. den owilkorligen tog ett steg tillbaka. Ah nel, selser, jag wil hwarken taga hans eller någon annans parti, jog ber dig en daft om att ide ofreda honom. Kom, lät oss dricka ett glas tillsammans, och tänk ide mera på ben saken. — Ja det wilja wi göra, återton den andre med ett hest skratt, men då ola alla wara med derom, Med dessa ord steg han upp, gid fram till den tyste fremlingen, slog honom på areln och frågade: Huru mår nifremling? Denne blicfode förwanad upp, och sällan kunde man se twenne mera olika ansigten. Den resande tycktea wara omkring tjugo fem år gammal, hade en hög, hwälsd puns na, flora, men likwäl milda och wånliga blä ögon, och ett skägglöst nästan qwinligt ansigte. hela hang yttre gaf tilkänna ett förfinadt och af naturen äterhållsamt Wå sende. Han fåste fina ögon på Kelser med ett utttvck, snarare af förundran öfs mer hwad fom funde wara orsafen till denna fråga, ån fom om han blifwir förs olämpad derwid, och tycktes han endast wån: ta på en fötklaring öfwet detta ohöfliga upp: förande. — Jag frågade huru ni befinner er, Herre återtog Kelser, men ni tyckes ide wilja försstå denna höfliga tillfrågan. Desfa ord wore liksom signalen till en onnal: kande strid. Detta uppwådte dock den förre utur sitt ngn. Han bhcade hastigt omkring fig och swarade: Om det endast år detta ni onskar weta, så skall jag såga er att jag mår fulfomligt wal; men jag kan icke för: få, hwarför ni intresserar er få för att få weta mitt helsotinånd? — Det finnes mycket fom ni Janfeed ide funna begripa, inföll Kelser med ett högljudt skratt. — Hwad wil denne fart, mina herrar? frå gode fremlingen, i det han blefnade något, och hans eljft få milda ögon blirtrade, då han med sina blicar mötte de kring. stående, till dess ce slutligen stannade på wärdena förwitrade och förlågna anlets drag. På ywad sått har jag gifwit nå gon of de närwarande anledning att för: olämpa mig? Sker det med er tillätelse? fortfor han och wände fig til wården. — Han fan ide en gång sself förswara sia! inföll Kelser. Om naägon bar förolåmpat er bår, få år det jag, och Bill Kelser är vand utt alltio och med ala göra hwad ban behagar. — Hwarföre söfer ni twist med någon, fom vidrig förr hwarken fett eller talat ett enda ord med er? frågare fremlingen lungt, fas:än hans röst darrade — anangen a fruftan, eller undertryckt wrede. (Forts.)