Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1861, sida 3

tecen af det största beklagande öfwer att de ej kunde göra sig förstädda af oss. G. mot middagen förde of en gammal kabvl med grätt skägg ur källaren i fria luften. Man befalte of, alltid med tecken, att wi skulle mjölka kamelerna. Wi lydde befallningen, men blefwo icke allenast utfirattade för wår oskicklighet, utan äfwen illa ber handlade af djuren, hwilka märlte, att wåra händer woro oöswade rid detta arbete, och ide sparade på sparkar och ftötar. Slutligen infann fig en man, med siolta, interessanta ansigtsdrag. Han tydies wara deras hufwudman, ty de andra be wisade honom mycken wördnad. Sedan han baft ett kort samtal med dessa, wars under han pekade på oss med handen, befallte han oss följa sig, och förde oss till sitt hus. Här funno wi de twå flicorna, fom hade gjort of: det första besöfet. Der på blefwo wi skilda från hwarandra, och jog återsåg aldrig derefter Leonie. En af De begge flickorna förde mig in i en indre kammare, och lemnade mig en fullständig, arabisk fruntimmersbeklädnad af finaste innisiska tyg, helt och hållet hwil. Aj mina egna kläder fick jag ej behålla det minsta, icke en gång ett band eller en nål. Från det ögonblick, då jag anlade den arobiska prägten ända til def man uppförde, mig på tafet i affigt att döda mig lemnade jag ide för ett ögonblick denna kammare. J den blef mitt barn födt och af de begge flickorna omwexlande skött oc uppfostradt. Hår lärde jag under ständigt umgänge med dem det arabiska spräket, fom jag nu talar nåftan flytande. Ofwer det fått, hwarpå jag behandlades fan jag ej klaga; jag blef till och med bemött med en wiss aktning. Jag tror, att jag från början war bestämd att utwexlas mot en i de franska truppernag händer fallen hög personlighet bland kabylerne. Dock ändrade manstroligen senare ven afsigt. Den fuukomliga ofunnighet hwari jag befann mig betraffunde min mafe, min familj och Den stackars Leonie, bidrog ide litet att nedtrycka mitt finne, få mycket mera fom bristen vå frisk luft och de owanliga fö doämnena märkbart angrepo min helsa. Någon tid efter mitt barns fådelse frågade mig frowcbefen, i hwars hus jag bodde, om jag ej mille blifwa hang hustru. Jag swarade honom (jag började Hå, arr få der temligen förstå och tala arabiska,) att jag redan wore gift, och att jag swurit min man trohet intili döden. Ehuru detta synies honom oangenämt, behagade honom likwål min wågran, och han frå gade mig, om jag ej fruktade för döden. Jag blickade honom fast i ansiatet oc swarare honom kort: nej. — Derpå ryckte han på axlarne, gick ut och låt sdermera ide se fig. Wid detta mllfälle erfor jag ock, att de begge flickorna woro hans fyr strar. Hbwav jag under denna vlågsamma, långa tid af 18 månader hvit fan jag icke beskiifwa. Synnerligast hade jag, före mitt barns födelse, en oåndlig ängslan, att man ide stulle låta mig behålla betsomma. Dock, Gud ware tackad, denna fruktan befans ide blott ogrundad, utan armingen för mig syntes till och med tilltagat