Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1861, sida 3

Ett europeiskt fruntimmer bland kabylerne. (Ur en tysk officers, wid Framlingslegionen i Algier dagrok) (Forts. från föreg. n:o.) Det kunde wara omkring ll. 11 på aftonen, då wi gjorde halt framför en iuhägnad, man tog oss ned från mulåsnorna, upplöste de band, som sängslade wåra fötter, band wåra hånder på ryggen och förre of ned i en kallare, fom till halfsten war syld af majöhalm. J detta fuktiga, osunda hål qwarblefwo wi öfwer natten, hela den derpå följande dagen och åter en nott, uton att fe en menniffa eller erhålla någon föra. Wi trodde redan, att man hade för afsigt art låta oss dö af hunger; men jå war det ej. Tidigt följanbe morgonen erhöll wi befof af två unga flicor, i länga hwita kladningar, fom bes täckte hela ktoppen utom egonen. Sedan de nedsaft sig brermid os på halmen, slogo de tilslbaka wecken uf deras belläd nad, oc jag olet förundrad att se icke allenast deras utomordentliga skönhet, utan annu mera öfwer detas syanerligt hwita by. Sedan den efter uiscendet äldre af de begge flickorna ånminnone under en liume ouppborligt och med de lifligas:e ge stiulutioner tolat ull of, tände jag det ouftudt ej nÅruare wår stalming, ty hon talade arobiska, twaraf jag knappast för stod tre ord. Jmebertid märkte jag så mycket, att ve intrecserare fia för of, och erbjodo oss fina tjenfier. Jag plågades uf en sor skracklig torst; jog gaf henne detta titfanna genom teden, hwarpå den andra slicann of bort och ener några minuter fom tillbaka med en frufa föff kamelmjöll, hwilfen wi Leonie och jag, ej underlato att smaka på. De oflägsnade sig under omisskänliga