Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1861, sida 2

men han tillät det icke. Hon kysste hans bleknande läppar och badade hans händer med sina tårar. Doktor St.hlberg fom ånyo blifwit efterskickad, hade! nyss kommit, och både han och inspektor Strömberg wakade om natten hos den sjuke. Då Maria tidigt på morgonen kom ned, herrskade en djup tystnad i sjukrummet. Hon gick med ljudlösa feg och nästan Höll andedrägten. Sofwer min far? — frågade hon insrektoren, fom Mir: rade på henne med stela blickar. eo han sofwer — swarade denne. Herr doktor, sofwer han lugnt? Gudskelof att somnen för ett ögonblick lindrar hans plågor. Den erfarne läkaren fattade froken Ekekronas hand oc yttrade med djup rörelse: Han sofwer mycket lugnt . .. han Mall icke mera kanna någon smarta . .. ty han är döM Ka p. 9. Hemkomsten. Sorgen är helig, sager en författares låtom of derföre lemna de sorjande i i frid, ty det är just frid de behöfwa: icke få mycket emedan de åro i strid med lifwet, fom ide mera med döden, den obeweklige, fom utan froning bryter hoppets fröna resor. Den sörjande Maria Ekekronn erinrade fig med bitter fmärta de ord, hennes fader talat till henne från dödsbadden; forst nu knnde hon fatta widden af hans ömhet och godhet emot henne; den falla dimma emellan deras sialar hade forswunnit. I Men då det tärfyllda ögat sokte den alskade fadren, fann det allena det liflosa stoftet. Med tärar fan du ite mäta den döde, hwad hjelper det, att du gråter? — fade en män till en af forntidens wife. Just derföre att det ite hjelper, grå: ter jag — swarade denne. Låtom of derföre lemna de för: I jande i friv, ty det ar frid fom de behofwa. Baron Ekekrona hade i sitt testamente insatt brukspatron