Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1861, sida 2

qwallen. Nar Maria då inträdde, blef hon forskrackt öfwer den syn, som motte henne: blek såsom ett lik låg baron Ekekrona på fin sang. Hans ögon hade dot om möjligt ännu mera eld än fordom. Han utssträckte handen åt fin dotter, fom kysste den och satte fig på en stol wid fangen. Mitt barn — fade baronen — du met, hurn mycket jag alskat dig . . . . färlefen till dig har uppehållit min warelse under de är, jag lidit mycket och stundom warit nära att dufa under. Lange har en tärande siukdom rasat i mitt inre ... utan att jag talat derom ... jag wisste förut, att den Mulle förr eller senare lägga mia i grafwen. Jag känner nu, att silla stunden snart natfass; derföre will jag tala med dig derom, att detta flag icke må träffa dia oforberedd. Du gråter Maria ... Det gör mig mera ondt att fe dina tårar, än pressas af en olidlig smarta. Det har mycket bekymrat mig, att fe dig förtäras af sorger, dem jag trodde, att en tom inbillning fra: pat. Undra icke öfver, att jag på mitt fått od) efter mitt basta omdöme föfte bereda din lyda .. .. det war jag fom tog fel på din karakter, Maria; din far tillstår det uu. Hmwar: fore stiljde jag Gustaf Swan fran dig, sedan han mwärt till: sammans med ditt hjerta? Om han wore i fädernestandet. eller om han aterwande hit, innan mitt oga tilflites, skulle jag, bortkastande min straffade stolthet, lägga hans hand i din. Min hadanfard sundar snart . .. sjelfwa ljuset mört: nar för min blick ... Maria, min enda dotter, jag mwälfig: nar dig. Genom dessa ord stingrades den falla dimma, fom få lange legat mellan fader od dotter: men at, de stodo nu mid gransen af en lång skillsmessa, ett langt jarwal! Maria mile tillbringa natteu mid fin faders sjuksang, Men detta bud kom icke färr än foljande dagen fram emot