MMA FRIA 4 IS 4 IA Å sig med ett ungt fruntimmer, fon sedermera följde efter honom och lanoste i Alater, då doltor Martel beredde fig at medfolja sitt regemente på en erpedilic: emot Kabvlien. Rif, ung, frön, talen tsu och älskwård, War det iatet under, OM hen nes ankomt wäckte någon fenfation, mycket mer fom det rykte snart utbredd siq och fann bekräftelse, att den unga frur ide wille asstå från beslutet att åtfölja fir man, Twartemot alla foreställningar, och oaftadt det wålwilliga och faderliga afftyr kandet of den gamle, käcke general quver nören, flod madame Martel fast i sitt be slut öch förklarade, att hon ansåg för fir pligt, att wara nåra fin man, då fara woro för handen Jngenting bjelpte och man måne foga fig, och — den unga da: men, ridande i amazondrägt på en utwald mulåsna, befann fig wid kolonnens af marsch wid fin makes sida, midt ibland hang regemente. — Jag åmnar ej ffildra denna erpedition, utan inffrånfer mig att endast weddela det, fom specielt angår wär bjeltinna. Man hade sedan 14 dagar lemnat Al gier, wådret war herrligt; wåren 1855 ut medlade fig i en sallsynt skönhet. Doktor Martels regemente slog läger wid utgån. gen af en dal i Djurdjura, och skulle föl jande dagen företaga en relognoscering emot hafsfusten, för att förhindra twenne mäftigu stammars förening och att hälla förbindelsen öppen mellan kolonnen och staden Djidjelli. Den angenäma swalfan pa aftonen, fom följre vä en het dag, ha. de föranledt den unga frun, art i sauskap med en matfetenterskas dotter, en 16 års flicka, som, gjorre tjenst hos henne sasom kammarjungfru, företaga en spatsertur i lagrets ompifningar. Doktorn, qwarhållen af sin embetspligt i lagret, bade wars i fen haft kännedom om fin frus ufsigt, ellet dess utförande, han skulle anm. aen alldeles förhindrot densamma, eller blott tillåtit den under såker betäckning. Så länge de begge promenerande höslo fin inom förposternas kedja, war wieserligen ing: niing för dem att befara; men er gang fomna utom densamma, blef deras beldgenhet för hworje steg allt mer och mer osafer. — De beage qwinnorna månde ide mer tillbofa! — En underofficer, fom för de befälet öfmer en af de yttersta förposierna, rapporterade att de hade trots hans watning, ja hans förbud under skratt och stämt öfwerskridit förpostkedjan, plockat blommor, sprungit frän buske till buske, att ban ån fett dem, än förlorat dem ur sigte och att han slutligen trott, att de på en annan måg återwåndt till lägret, hwils fet w den of höjder och täta buskjnår genomskurna tecrainen lätt bade kunnat wara fallet. Så snart den olycklige Martel erhällit kännedom om sin unga frus eswinnande och genom honom den befälhafwande öfwersten derom blifwit underrättad, blefwo genast starka patruller utsända i ala riftningar för att upptäca spåren efter de bäda förswunna. Dessa efterf ocffningar, I hwilka oafbrutet bedrefwos ända til föl jande morgonen och sedan under marschen, hade endast till följd, att man päträfade en brokig ilkeshalsdut, fom igenkändes hafwa tillhört marketenterskans dotter, som hängde i en dwärgpalm på omkring 5000 tegs afstånd i nottwestlig riktning från ägret. Denna riktning förde till den del if Kabylien, fom före den lyckade expedis ionen undet senhösten 1856 aldrig hade hifwit beträdd af franska trupper och förs tamligast beboddes af Beni-Laleg, beryf: ade för deras grymhet och rofgirighet. De mest anstrangande esterspaningar lede ide till något resultat; twå antaganden lefwo blott möjliga: antingen bade vel åda qwinnorna fallit i händerna på faplerne, eller fade de blifwit ett byte för ofojuren. Det fenare fallet hade dock minsre sannolikhet för sig, och nästan alla ntogo den förra lika få sorgliga, ja når an ännu förskräckligare förutfättningen. (Forts.) ——————— — — —— VR ÖR ON JM dd IN ASA LAR BT Sm oo AA AM —