Det tror jag icke, att du skulle funna göra .... men siung nu om Natthimmeln, jag will ackompagnera dig. Gustaf började då den sköna romansen: Ensam jag skrider Fram på min bana, m. m. Under denna sång öppnades dörren till salongen, och en person inträdde, hwilken stannade och lyssnade, liksom fängslad af de gripande tonernas makt. Jngendera af de båda unga märkte honom: de sågo cd hörde blott hwarandra. Då fången war flut, lade Maria fin Hand på Gustafs axel oh nästan lutade sitt hufwud deremot, under det hon fade: Du har rätt! Då man är ytlig, oh allting ler och leker omkring den lycklige, då bör man egua en tanke åt dem, fom äro ensamma i lifwet. Sjung något mero af Beijer, nu mill jag höra endast honom. Gustaf anslog ett ackord oh började derefter: Ensam i bracklig farkost wågar Seglaren sig på det wida haf; Stjernhwalfwet öfver honom lågar, Nedanför brusar hemskt hans graf. Framåt! så är hans ödes bud, Och i diupet bor, som uti himlen, Gud! Under de sista orden af denna fång, närmade fig den in: komne åter till dörren od läfte hårdt i låset, likasom om han först då inkommit. Både Gustaf och Maria wande sig om och sågo — baron Ekekrona? Musik oh fång — fade baronen — det är en angenäm walkomsthelsning, då man återwänder till sitt hem. Hm! jag trodde ändock, att du, Gustaf, skulle hafwa brådtom på fonto: ret mid denna tid? Då man noggrant uppfyller fina pligter — swaradeden tilltalade — har man alltid någon stund att egna åt ett adelt nöje.