Norrländska Korrespondenten – 22 december 1860, sida 3

blick och bekänner det nu. Guskaf har likwäl missförstått mig mycket od uttydt mina obetänksamma ord till det warsta, hwilket mycket smartar mig. Men då jag inssällde min resa till; Hammarbyholm, war det derföre, att jag icke wille, att någon annan skulle folja mia dit, då tante Amalia icke kunde göra det . . . . ehuru jag kanske icke bör undra öfwer, om berr, . . . . Swan finner mitt sallskap tråkigt oh mill unds wika det. Tror fröken Ekekrona det 2 SHwarföre denna kold, Gustaf! Hwarföre skola wi efter en få lång bekantskap från barndomsåren blifwa få främmande för hwarandra 244 Tiden oh omfändigheterna medföra ett afstånd mellan oss, fom kanske förut ide fanns . . . Oh icke bör finnas! Fordom kallade jag herr .... herr Gullaf du .... hwarjore skulle jag ide få göra det ännu 2 Het fral naturligtmwmis smickra mig mycket. Men aldrig skall jag hadanefter göra det, om du ide benämner mig på samma saätt tillbaka. Det wågar jag icke . . . . skall icke heller wara få oförs siåndig, att jag gör det. eMen jag wågar det, önskar det och hoppas det äfwen af dig, om dn wjll lata dig förfonas. Rack mig din Hand Gu: staf, till ett teken att du mil glömma den orättwisa, fom jag emot min wilja begått emot dig. Men om du ife mill lyssna till denna min önskan, fatt mig då skyndsamt i land för att befria dig ifrån min förhatliga åsyn! Hwarfore har jag för: följt dig afwen ut på bölian, om du mill wara ensam? J denna trånga farkost sitter jag kanske nu emot din wilja oh plågar dig med min närwaro utan att genasl kunna sliga ders ur och aflåasna mig, ehuru jag hellre än att fe dig wredgas på mig, skulle wilja . . . (Forts.)