Norrländska Korrespondenten – 22 december 1860, sida 3

Om jag tänker sätta mig i båten och fara ut på wattnet en fund... .s Tillåter Gustaf, att jag följer med 2 Bom fröfen önfrar. Maria hoppade ned i den grönmålade båten och satte fig after ut; men Gustaf lossade jernkedjan, hwarmed båten war fästad, stjot ut från land och satte fig mid årorna. Flickan fattade styret, men, owan derwid, wände hon båten än ät hö: ger än åt wenster. Jag är lika okunnig — fade Maria — att styra kosan på mågen, fom fordom utför de branta backarna ... men Gustaf hjelpte mig altid til ratta. Jag trodde, att fröken glömt dessa barnsligheter ... då man blir äldre, förgäter man snart sådana obetydligheter oc) småsaker, oh man ler ät dem. En stunds tystnad inträdde, afbruten blott af de plaskande årflagen. Men Maria fastade fina maktiga, nu nastan bed: jande blickar på roddaren od fade: Guftaf är dra obeskedlig, som under sin ledighet från det tråkiga arbetet på kontoret glömmer att helsa på fin gamla, ensamma mormor. Jag har i dag på morgonen redan besokt henne ... men jag har trott, att jag ide borde wara få mocket borta, utan hålla mig hemma . ... ifall jag skulle få bud att . . . att foringa något ärende eller förofrigt erhalla någon nådis be: fallning. Maria erhöll nu en sträng wedergallning för den öfweril: ning, hon begick sista Söndagen. Hon kunde ie längre ut: härda den harm, fom så tydligt gaf fig tillfänna, hwarfore bon reste fig från fin plats, närmade fig ynglingen förtroligt och satte fig nära honom på roddbanken för det obegagnade årparet. Sörlåt mig — fade hon — att jag få djupt sårat och förolämpat Gustaf . . . men jag ångrade det i samma ögonvs