—— — —pek; 2—m— AG AA —— få moln, fom säkert aldrig skingras, någon tanke på werklig (yta fär jag ej bysa, men jag mill dot wara allt för min fas der och lefwa endast för Honom, fom endast har mig att älska och hans glädje mill jag wara, lat oss derföre lemna detta amne oh aldrig mer widröra detsamma od) wara lika goda män: i ner fom förr. Maria rätte Arel wid dessa ord fin hand od återmände med honom till de andra. Arels mörka blickar gafwo anledning till att upptyfa fäll: skapet om hwad som passerat. Kammarherren betraktade bo: nom oroligt, och gladje och skämt upphorde, och efter en latt supee återwande grannarne hwaren till sitt. Bokhållarne och siuspektor Stromqwisk gingo äfven ned till kontoret. lemnande Maria med fin fader i salongon. Baronen betraktade fin dot: ter med frågande blick! Maria nedslog fina dgon och rodnade; afwen han anade hwad som hande och fade med owanlig fam: ma: Maria, hwad du nu gjort kommer du nog att ångra, dot mill jag ej klandra dig derjore, men glöm ej hwad du är skyldig din moders minne samt din fader och diua ädla förfär der. Med dessa ord tryckte han en latt kvss på Marias panna samt git ned i sitt rum. Maria inkommen till fig kastade fig ned på en foffa och gret bittert. O, du alskade bortgångna moder! utropade hon, hwarfore skulle du lemna ditt barn så ensam qwar? Du fule forstått ditt barn, du skulle ha rördt min stolta faders hierta, få uppfoldt af bordshogmod, du skulle hafwa wandt allt til godt, ty du alskade afwen min Gustaf och gjorde honom till hwad han blef. O! hade du fäått wara qwar ibland of, O! huru annorlunda hade det då ej warit, men jag bör ej klaga, jag wet ju nu att Gustaf har mig far, att han ännu minnes fin Maria, och annu har jag hopp om att alt fan blifwa godt. Under besfa lugnande tankar slumrade hon in på arets förta natt; äfwen wi, mina lasare, skola nu kasta en blick tillbaka på fordna tider för att jå reda pa Marias och Gunafs forhall ande till hwarandra och orsaken till Gustafs al resa till Amerika.