Maria Ekekrona. Tap. 5. 2?yårovistten vå Gröndala. Ett frieri. (Forts. fr. föreg. n:r.) Nu återwände de båda herrarne till sallskapet, der glädje och munterhet herrskade. Efter en stormande wals förde Arel nu Maria in i ett kabinett bredwid salongen, och bad henne att nu så saga henne de ord som han hwarje ogonblick längtat få ö foga henne, men aldrig förr funnit något passande ögonblick; Nu, fade han och fattade hennes hand. Maria maste du höra mig, om det oc ster emot din wiljat Du måfte höra Huru omt och troget jag alskat dig allt ifrån wär spada darndom, huru jag aldrig dromdt mig någon lycka på jorden utan dig, nppfeoll mitt hiertas onskan? Maria blif min maka; gör of alla lyckliga fy wåra foraldrar onsta äfven detsamma. Ö Maria afgor nu mårt öde. Boda Axel! swarade Maria med allwarlig röt, blif nu ei ledsen ofwer hwad jag kommer att saga dia, mocket har jag hallit af dig, ia fom en fär broder! men din make fan jag aldrig blifwa, mitt hjerta såger mig ott wi ej kunna blifwa ytliga med hwarandra, du är ådel och god och sortienar att blifwa mycket tydlig, och detta önskar jag att du matte blifwa; lat of wara wanner som förr och du blir for mig en broder, fom jag altid skall bewisa en systerlig mwänftav. Maria, fade Axel med fortwiflad rost, bwarfore for, stjnter Du mig, fom få hangifwet alskat dig; hwem är då den lycklize fom franröfwat mig min sallhet, någon annan finnes sarert fom du gelt din karlek och hans namn fordrar jag få ucta, om du bar nagon wanskap för mig. Nej Arel, fade Maria, detta fan jag ej saga dig, min lycka är höljd af mör