Norrländska Korrespondenten – 15 december 1860, sida 3

re Gud, hwod jag gladt mig åt en före ning mellan wåra barn; att fe denna önstan uppfolld, år min lejnads gladaste förhoppning. Gossen år en hederlig oförderfwad yngling, en förbannad ratt pojfe han åc min enda fon och fiveifommissarie, och de smulor jag fan ega, de tillfalla honow. Du skämtar, ädle wån — fade baronen. Jag wet icke, huru många bruksegare skulle slå sig tillsammans föt att uppwåga din jerniwåg. Nu år fofen den, att jag beflutat öfwerlemna Lindberga åt Arel till wåren der år wackert nog ... der bodde jag sjielf sasom nygift och hade mina frö. naste dagat. Der finnes lummiga parter, spegelflar sjö, wackra höjder ... fådant tycka de unga om under förtjusningens År. Om — fade Ekekrona och drog upp röken ur pipan — man hwet aldrig, hwar man har flickhjertat; jag år okunig, om Maria har något tyde för Arel. Men jag år öfwertygad om, att Arel ide år henne lifgiltig . . . de hafwa wåxt upp tillsammans ... jag tror, att de passa för hwarandra.