Norrländska Korrespondenten – 8 december 1860, sida 3

Som härjade ditt hjertas blomsterlunder? Den blåa himlen klädde fig i grått, Och böljan speglade din smärta blott J mänga, långa, glädjelösa stunder. När sorgen böjde dig och din gestalt, Då sörjde hwarje wäsen, sötjde alt, Som förr du lifwat med di Hara öga; Och mången fåg befymrad dag från dag Hur öfwer dina ljufwa anletsdrag En winter mer od) mer begynte snöga. Nu bar en genius tändt uti din darm En eld, fom lågar strålande och warm J själens fönfter, o hur skönt den brinner! Och derför gläder fig hwart hjerta Hår, Och kanste klappar ock ett hjerta, der Du icke anar och din blick ej hinner. Din godhet, hulda, har ej annan gräns, Än jorden bar, och det år himmelens .... Od den är wiosträdt, fom de sällas rike. Men fången tystnar och förklingar nu; Allt stönt den önskar dig, Maria du, De goda englars fyfter, wän och like Detta poem öfwerraskade fröken CEfekrona oh gjorde på henne ett onämubatt