höjd stegrades herrarnes förwåning, då han klingade med sin inspektor och sina bokhållare. mxsiom oss dricka och wara glada, mina herrat! Dessa bugade sig djupt, då de klingade med sin principal. De funno att han war wid utomordentligt godt lynne. Maria swäfwade såsom en huld genius genom rummen, och alla wille wara i bennes grannskap. Hon satte sig wid pianot, fom länge stått orördt; eller hade bon någon gång widrört tangenterna, då tycktes hon hafwa glömt all gladare mus sik; men i afton war den en gengångare. Den ene af bokhåslarne, den äldre, älta de witterhet, oh läsmng af poesi war hans kärast tidefösrdrif. Han hade under årets lopp, då Maria bleknade bort, haft ett yttrande, hwaruti han kallat heane fröfen Swanhwit. Denna benämning aid från mun til mun och fom få äfwen till grannarna. Men hwar och en, fom upprepade denna denämning, gjorde det med en känsla af deltagande, ty alla höllo ef Maria Ekelcona. Nu hände sig, att Maria fom tid den witire bokhällaren och fade: Herr Bergman, jag wet att ni älskar poesi; ni skall i afton deflamera ett