Norrländska Korrespondenten – 1 december 1860, sida 2

2 — — Och likwäl låg en kylig dimma. J den adertonårigas kärlek ingick mocken mörde nad, men jemte denna en ofötklarlig fruks tan. Då hennes fader kysste hennes ros siga läppar, git stundom en isad köld genom hela hennes wäsende. Men hon bekämpade fina sinnesrårelser, oh Hon före mådde det, ty hen war stark såsom en mångbepröfwad man, hon den qwinligt ljufwa milda warelsen. Ru fan det emelertid wara på fin plats att fe til, hwilka nva perfoxligheter wisa fig i förmaksdörren och mördaadss fult helsa på dem, fom finnas der förut. Det år inspektoren på brutet, en medelåls dets, rödlatt och jovialisk man med ett öppet och rättfram wäsende; och derjemte twenne bokhållare, fom iakftaga ett wisst afstäånd från de öfriga. Men båda åro unga, städade mån. Tagen plats mina herrar — fade Baronen. Biiljenten började frambåra the. GWarden befallde derefter fram dridsmas tor, punsch konjak, foder, toddvwatten. Detta war ide alldeles owanligt. Den högst owanligt war, att Baronen sself tillagade fig en toddy, och tll den bögsta