Norrländska Korrespondenten – 1 december 1860, sida 2

tet umgänge, men undwiker det icke, då någon af grannarna helsar på; ja, han refer stundom bort på bjudningar. Så: fom mård fan har wara den mest förbinds lige, den mest otwungne, om han will. Det länder til hand heder, att han städse söfer att wara det. Han jynes ofta likgiltig för allt om tring utom för ett enda förrmål: det år hang enda dotter, fom år hons lefnads glädje och locka; på henne slösar Han en faders hela ömhet, Se blott, med hwiltet oäntligt behag hans ögon hwilta på henne. Till fin öswerraskning finner han nu, att Maria, fom under mer ån ett år smäåningom förbleknat, denna afton har de ftiskaste otommor på sin kind, en glödande eld i sia blid rSq du Amalia — fade baronen — att wintern återgifswit Maria de rofor, fom den warma sommaren beröfwat henne? Maria kastade leende fin ljufwa blick på fadren, af tacksamhet för hans ord. DÅ wårmde ett mildt solsken denne mans ide sälan kalba hjerta. Marta war alltid en god dottet; hon älskade fin fader får som ett wäluppfofradt barn. OM lit mö