Norrländska Korrespondenten – 24 november 1860, sida 2

Då gumman hörde dessa ord, slog hon händerna tillsammans af glädje; hennes aning war redan nu besannad, och hon yttrade: Det är ifrån min dotterson, det är från Gustaf, den prältige pojken! Gud ste lof, att han ännu lefiver; nu fan jag fara hådan i frid. Maria började ånyo läsa: Min goda, älskade Mormor Brita! Din dotterfon wet ide, om du leswer ännu, eller om du redan gått til hwila efter din långa oc mödosamma jordiska wandring; men jag hopps. goda mormor, att din hergfasta och hårdade natur ännu på gamla dagar uppehåller dina krafter. Under denna fåra förhoppning skrifwer jog detta bref till dig, för att underråtta dig om mina öden i den nya werlden, det fjerran belägna landet på andra sidan om hafwet. Kanske skall ödet foga få, att du owetande bårer milt bref i wäskan till brukstontoret, der det lemnas i dina händer. Då är en of mina fårafte önft ningar uppfylld. Jag lefwer i den fasta tron, att du erhållit mitt förra bref, fom jag skref till dig sistlidet år mid denna tid, och hwaruti jag berättade om min lycosamma resa från Götheborg til Lon