Norrländska Korrespondenten – 17 november 1860, sida 3

i Men en natur, olik många andra men: nistobarns, har hållit henne upprått under hennes skiftande öden. J mer än femtio år har hon warit brukets postbud och fyra gånger i medan wandrat fram och tillbaka en wäg af en oh en half mil till ett torp wid stora landswägen, der hon aflemnatr eller in: wäntat posten, emottagit den wälkända wäskan med def efterlängtade bref, tidnin: gar eller penningeremisser, samt i wålbe stäld ordning aflemnat den på brukets tontot Under den ostadiga wåren, den heta sommaren, den regniga och mörka hösten, liksom under den kalla winteru med detz djupa drifwor, har hon tillryggalagt fin utstakade wandring med samma orubbliga lugn. Ännu har aldeig någon röfware fökt att rycka den dyrbara bördan ifrån hennes skuldra. Hon känner hwarje det minsta föremål wid wågen, der hon går fram, och hwarhelst hon befinner sig, wet hon på steget, huru långt hon har fram til sitt mål men derpå tänker hon aldrig. ODOeremot fer du henne alltid sticka på en strumpa, en ewig strumpra! Gud met, huru många par hon förfärdigat under