Norrländska Korrespondenten – 17 november 1860, sida 3

fina wandringar och wäntningstimmar2 Det är en af hennes binåringar, moder: nätingen har alltid warit att bära wäskun. Jcke end på de sista åren har hon någon: fin talat om trötthet, och huru långe hon ån stundom fått wånta på posten, har hon aldrig wisat ett tecken af otålighet. Lifwäl hände det ofta om höften, att mört ret inbröt, innan hon hörde de efterlång: tade tonerna från postiljonens horn. Men då hon hörde denna fignal, stod hon upp, 7Se få, i Guds namu; far wäl godt foll! Och härwid skyndade hon ut, helsade med nägra ord på posiil jonen, en får befant, famt emottog ur hans hand den dyrbara ffatten. Ni har wäntat långe i dag, mor Britta! Det år mörkt för edra ffumma ögon att hitta wägen tillbaka. (Ea wäg, fom jag wandrat i mer ån femtio år, nog hittar jag den — fmaras De den fryntliga gumman och började utan twekan sitt långa återtåg genom den tysta skogen. Om den wåg, hon så ofta tilltyggalagt, wore en sammanhängande sträcka, då hade hon nära nog gått nio gånger omkring iorden!