Norrländska Korrespondenten – 14 november 1860, sida 2

wistades ide på Borneck. Hon borde i tesidensstaden tillsammans med min gamle fader, hwillen jag för ett halit år sedan följt til grafwen. Mm fufter war en huld, älsklig flicka och min åldrige fadetå enda och fria glädje. DÅ friade för nä got mer ån ett år sedan en officer till henne, men wum fader kunde icke fördraga honom för bang obändiga lynne. Men fåfänga woro hans förmaningar i I detta fall nd min stackars systet: de begge un: ga älskade hwarandca med wärma och trohet. Först når ben häftige mannen enständigt vrkade på bröllop, fick min be tlaganswaårve fader erfara den skam som främlingen dragit öfwer hang hud. I sin wrede stötte han den olyckliga dottren ifrån fig. bortwisade henne från faders: hemmer och utgöt fig i de gröfsta skyof ord wet hennes forledare. Det wilda lynnet öfwermannade denne, och i sin uppörufande haftighet tillfogade han den grånade fadren ett lindtigt sår med sitt blottade sward. Denna oerhörda scen och de många belymmer, fom dermed stodo i sammanhang, kastade min fader på siuksängen, från bwilken han efter lång: watiga plågor fördes tä grafwen. Off