Norrländska Korrespondenten – 7 november 1860, sida 2

jertat wille brista. Hon lutade sin af ångestswett drppande panna ner till sin mans, för att lyssa de döda, de flelnade läpparne. Men . hwad år detta? En knappt måtfbar flådt af lifowärma widrörde hennes finder. Werner lesde; han andades åter. Då strömmade tärar af kärlekens glädje, warma och öåterhållna, ner på den sjukes ansigte. J detta ögonblick war den ål: skande qwinnan medweten af den outsågliga fårlef, fom bodde inom henne, — af denna kärlek, fom war starkore än olyckan och allt det groll som det senare dygnet hemsölt hennes sårade hjerta. Werner hade förskjutit henne, men hon älskade honom likwäl. Kunde hon wäl annorlunda? Hon mwile aldrig göra onspråk på genkärlek, alv, skulle hennes kårlek taga öfwerhanden och utgjuta sig när han tunde märla det, men hennes öga fule waka öfwer äfwen det minfa fom funde fattas honom. Och når en gång hjertat med den försmådda kärleken funne ro uns der grafkullen, måste wäl någon gång en wänlig tanke flyga genom hang bröst mid minnet af den hustru fom för honom offrat sitt lif. Mäste han ide då egna