Norrländska Korrespondenten – 3 november 1860, sida 2

Öfwer Marys själ lägrade fig plötsligen en skugga, såsom hade det blifwit natt i hennes hjerta, såsom bures hennes kärlek redan till graswen, hennes lycka till den ewiga hwilan. Werner hade således be dragit henne ... Hon knäföll wid denna flumma scen och lade fin mans hufwud intill sitt bröst. — Werner! — hwiskade hon, gripen af en outsåglig smärta — älskar du mig icke? Hwad betyder wäl allt detta? Werner von Rihl hemtade fig fmånins gom, men han hade ide hwarken öga eller finne för fin bellaganswärda maka. Han betäckte ansigtet med båda händerna, mel: lan hwilka strida tårar runno. Han låg i knäböjande ställning wid båren och öfwerlemnade sig åt den wilda smärta, som rafade i hang inre. Hans läppar kysste den dödas kalla och marmorhwita hand. — Elisabeth! — snyftade han under wansinnig förtwiflan — jag har mör dat dig. Maty stod såsom förkrossad. Hennes hjerta upphörde för ett ögonblick att flaps pa. Hennes fjäl öfwerskädade med ens det förflutna och sramtiden. Hjertat war brustet, hennes lif förgiftadt. Gass det