Norrländska Korrespondenten – 3 november 1860, sida 2

Men Werner von Ruhl hwarken såg eler hörde något af hwad fom hår oms gaf honom. Hans händer hade frampaftigt fattat om bären, hans ågon framträdde nåftan ur fina gropar, få wildt och oafwändt stirrade han ner på den döda. Öswer hans dödsbleka finder runno stora swettdroppar. — Werner, hwad fattas dig? — ropa: de Mary med försträckelse. — Kom, låtom oss gå bort härifrän, du fan ide fe den döda. — Hon fattade hang hand, men denna war liksom fastgrodd wid båren. Werner, förblef stående, orörlig och stum. — Werner, du hör mig icke! — Mary omslöt honom med sina mjuka armar. Han for då tidsammans, liksom rysande. Hans blick gled långsamt från den döda till hans befymrode maka. Han wille följa henne från detta sorgehus. Han tog ett steg — men föll i detsamma med: wetöslös ner wid den aflidna qwinnans bår. Mary stod rådlös. — Hwad detydde wål detta? Åfkädander of ett lik funde omöjligen hos den starke mannen föranleda en fådan wanmakt. Månne han stått i närmare förhållande till den döda?.