Norrländska Korrespondenten – 3 november 1860, sida 2

wäl nu någon lycka för henne, då den man hade bedragit henne, åt hwilken hon aifwit allt, ungdom och rikedom, och hela sitt älskande hjerta? Hon förmådde ej gå, hon endast wadlade, nästan omedwetet ut från den olyds saliga ladan. Hon hade ingenting att beställa derinne, der hennes man, förfjuns fen i fwårmod, begråt fin kanske öfmers gifna älskarinna. En brännande blygfel flsg öfwer hennes finder. Hon hade kysst det lilla hittebarnet, fostret af hans brottas liga kärlek, den främmande, möjligen lätt färdiga qwinnans barn. Känslan af kränkt stolthet fom bittert öfwer henne, på samma gång fjellen föllo från hennes ögon. Olyckan fom få oförberedt få owåns tadt, att hon ide mäktade fatta den. Så: fom ett hångrin slogo jubelsånger ner öfwer henne. Skulle hon wäl nu med brustet hjerta funna deltaga i de gladas joller och famqwåm? Omöjligen. Hen. ned kränkta qwinliga känsla uppreste fig häremot. Jcke ens Werner kunde derinne wid båren wånta hennes återkomst. Han bade få djupt förolämpot henne; han hade flött henne ifrån fig, under forgen åfwer den främmande qwinnan.