Norrländska Korrespondenten – 31 oktober 1860, sida 2

att drifwa upp och fålla alla de der gås furne? Frans nickade och afwisade med en bar stig rörelse den anrättning fru Martha: stod i begrepp att fålla fram på bordet för hans råfning. Han lyfte armarne mot himlen och trydte derefter händerna hårdt mot sitt bröst. — Mary fall du fe, henne fom du en gång räddade ur flammorna. Det goda: barnet ligger nu på frå uppe i fin lilla kammare oc) beder. Hon förstår ganska wäl att det är ett wigtigt steg hon i mor gon ämnar taga, och hon wet hwad fom höfwes en brud, hwilken har sör assigt att lyckliggöra fin man ide blott med skönhet, fom år en himmelens gåfwa, och rikedom, fom år en jordisk herrlighet, utan med det fromma hjertats och sinnets wälsignelse. Gifwe Gud att gången till wigsclaltaret må bli en gång till hennes lycka! Jcke utan oro och ängslan lemnar jag den fåra, älskliga flickan ifrån mig. Barnen wåra liffom fast wid föräldrahjertat. Det ta blöder ofta för hela det återstående lifwet, når de slitas derifrån. Men fe Guds wilja!