Den Stumme Öswersattning. 1. i Deu Döda. (Forts. fr. föreg. n:r.) Den nuwarande hemmansågaren uppe tog i fin tjenst den då hjelplöse gosfen Fecans, fom ide ägde någon flägting art ö wånda sig till, emedan hans bror, den ende närmare anförwandt han hade, nått och jemt kunde som soldat draga sig fram på sin lilla aflöning. Frans war stum, ehuru ide från födelsen. Hans talorgan hade först för några I är fedan tagit skada, då han wid en eldswåda räddat fru Marthas älosta dotter ur lågorna; och wid ett senare försök att bära en sofwande viga bort från en brinnande bygqnad hade han från en half: bränd djelfe stöstat ner på den stenlagda gärden och i det wåldsamma fallet a0deles förlorat talsörmågan. — Präktiga stycken, wil jag tro! — yttrade fru Martha, under det bon pekade på det stjutna willebrädet — det har wal kostat mycken möda, min bestedlige Frans,