hand öfwer alla betänkligheter, och förwandlingen war gjord inom ett ögonblick. Då Talleyrand fort efteråt inträder, fin ner han för fig, helt förnämt hwilande i en ländstol, en man i swart drägt, rikt prydd med ordnarvfmig peruk af hwita lockar nedfallande på rockkragen, knäbyror af siden, swarta strumpor, skor med guld: spännen, och ena handen stödd mot en käpp med guldkrycka — med ett ord han möter här helt oh hålet sitt andra jag. Studsande wid denna syn, den han ej wäntade fig, war han nåra att med får. nämt smålöje låta hela saken fara; men han war dock för mycket fransman, att ide det befängda häri skulle egga äfwen honom och han beslöt försöka hur lånat hans wederde loman skulle gå. Han antog en blyg och ådmjuk hållning, sådan fom anstår en artist inför en af rifets större, smög sig tyst ned på en stol, hwilken den sieljgjorde fursten med en nådig wink anwisade honom, stammade några ocd til ursäkt för det han wågade störa hang exellens, och få begynte mellan dessa båda män, hwilka slumpen hår för första gången i deras lefnad fammanfört, ett samtal, lika eget, som detta måte.