låta ide förkrossa fig af olyckan, de äga kraft att lefwa, hoppas och arbeta. Ominnan äger en hastig uppfattumgsförmåga af det råtta och orätta, läser i en bot det närwarande och tilllommande, upps täcket karaktär och handling, assigter och det trowärdiga, då mannen endast ser bokssäfwer. Hwariftån kommer den be tecknande, medfödda awickheten, om icke detifrån att hon förr begriper ån mans nen? Det är den qwinliga naturens stönhet och härlighet, att hon instinktmessigt fattar det råtta och sanna. Förftåns vet, monnens största förmåga, behöfwer tid innan han beslutar sig; men den qwinliga instinkten wadlar ide och swiker säällen. Qwinnan känner, når mannen tänker, handlar, når han öfwerlägger, hoppas når han förtwiflar och segrar, når han dukar under.