oss härifrån, fordrar jag att ni aflägger ed om ewig: sörtigenhet af denna nats tilldragelfe. — Den obelantes ögon få stades wildt på Horace, och ehuru dennes röst ej darrade, blefwo dock hans finder blekare, då han swarade jag swår; — Nog, fade den obekants,en man fom ni skall hålla fin ed; ert arbete är wål gjordt. — Det gläder mig om ni år nöjd, yttrade Horace, det war en wål wald plats för att gömma ert guld, den slugaste tjuf skulle ej funna finna det här. — RNi ffall oli obelöut, yttras de den okånde, i det han fästade bindeln för Horaces ögon; hår min wån är en ringa stånk för er, om han lade ett litet paket i Horaces hand. Man for samma wåg tilldaka, iaktog samma hemska tystnad i wagnen och i dagbräckningen mar Horoce Åter wid hör: ren af fin bostad; han tockte bindeln från ögonen och såg fig förwirrad omkring, men han warseblef ingenting annat ån höga mörka hus och rykande fabriler. Wagnen och dess hemlighetsfulla innehåll hade förswunnit. (Fortsi)