Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1860, sida 2

Horaces ögon, de storo i ett aflångt, låpt rum, hwars wåggar woro af tegel, men bet hwålfda smutsiga taget af gråsten. Det swaga ljus den obekante medförde bidrog endost att öfa rummets hemskhet. Midt i tunmet stod en aflång kista af grof ek, hu ars lod war fastsatt med Ros ra jernstrufwar och nåstan liknande en littista. En rysning genomfor Horace, han tog ett par steg tiuhaka, då han med uppfpårrande ögon fig detta föremål frams för sig. — Ömwad? yttrade han och fög frågande på fin ledsagare. — Denna fifta urlåt fig sen obefante, innehåller en statt, af hwad beskaffenhet fan wara er lifgik:igt, det gör ec tillsyllest att weta att jag önffar att fe den nedlagd hår, pekande på en nisch i ett hörn af muren derftamför skall ut uppföra en fold mur, solid, förstår ni! två tegedlitenar i bredd och en starf rappning utanpå — pi fir ner hår allt hwad fom for andamålet dehöfwes, vd) på slaget fyra hoppas jag allt stall wata medhunnet. Till def foms mer ni att bli allena, då jag skall hämta er. — Hotace steg tilldaka. — Jag fan ej utföra hwad ni åstundar, med mindre jag får weta hwad tistan innehål