Norrländska Korrespondenten – 17 oktober 1860, sida 2

något, om det än war aldrig så farligt blef orubblig fom Gibroltars klippor. Han tilldommade dörren innanför med twå rostiga riglar, hwilka fannolift ide under en oändlig tid warit begagnade, och framtog derefter en murare-mejsel, med hwilken han borttog skrufwarne i locket, den ene efter den andre och inom kort aflyftade han eklocket. En anblick erbjöd fig för hans ögon, fom nåstan förlamade alla hans lemmar. Liket af en ung öfwer all beskrifning skön flicka, swept i hwitt linne låg fram för honom. Döden hwilade på hennes panna och den ewiga sömnen på hennes låppar. Hennes långa kastanibruna här flöt fig mtt och glänsande öfwer hennes warhwita hals och hennes stora halföppna blå ögon tydtes sluta fig för de fela blicfar, fom häftadea på henne. Såsom ger nom ett trolleti sjettrad såg Horace på litet. Röst, rörelfe allt sontes honom beröfwadt, alla hans sinnen woro förenade i ett — synen. Ett aflägset ur, som slog ett, — uppwäckte honom ut denna sin nesfrånwaro. Hans tankar uppwaknade ånyo och gen omsoro blixtsaabbt hans inre Att i en källare inmura denna sköna mar