hunger, tänkte han på att tiggande söka återkomma till födelfebygden, men hang stolthet uppreste fig häremot; föräldrarne woro fattiga och hade fitt hopp om återförwärfwandet af fin förmögenhet på honom. Skulle de fe honom återwända. utan ett öre och nåra döende af hunger? Nej, han wide heldre då, der han war. — Horace tänkte på allt detta, medan han en fall Novemberafton fatt framför kaminen; förtwiflan stal fig in i hjertat. — Genom den klara luften ljödo slagen från ett närbeläget tornur, klockan war elfwa. Wid sista klockslaget hördes häftiga slag på Horaces dörr. — Han ropade: Rig in, och en gestalt, inswept i en wid faps pa, inträdde i rummet och satte fig, utan att säga ett ord, på den stol Horace nyss lemnat. — Ett ohyggligt wåder, yttrade Horace, för att afbryta den hemska tost. naden, — Wisserligen, ljöd swaret. Årc ni redan upptagen för aftonen? Den främmandes ton war häftig oh befallande. — ÄUpptagen ? yttrade Horace förwånad, denna tiden på natten, wisst ide. — Behöftver ni penningar, frågade den ftåmmande och sirrrade skarpt med fina