— Hwem försäkrar mig, att det ej år en fnara ni nu utlågger för mig? fade salteadoren i misstänksam ton. — Jag! utropade Martha; jag, Joseph. Mr Elson är trowärdigheten sjelf. — Men hwad motiv kan wäl ni hafwa, rik och lycklig som ni är, att beskydda en strätröfware? frågade salteadorn, allt under det han ombytte kläderna. — Jag will ej, att man skall döda er här, fwarade Francis i enkel ton. — Tack i alla fall för edert intresse, fabe desperadon. Wi träffas åter, min herre ... Adjö Martha! Han belsade ej utan en wiss wärdighet ben unge engelsmannen och aflägsnade fig. Francis sjönk ned i en fåtölj. Martha åter halföppnade fönstret och inwäntade banditens bortgång. Straxt derefter hörde man den sednare öppna porten och gå ut på gatan. Stildwakten tog några steg emot honom; men förmodligen igenkännande mr Elsons fläder, gick han till fin poft midt emot huset. Snart förlorade fig ljudet af banditens steg i sjerran. Martha stängde fönstret, gick fram till Francis och kastade fig på knå för Honom.