Norrländska Korrespondenten – 29 september 1860, sida 2

återkomma till det ämne hwarom ni tar lade denna morgon. WMoartha! DÖ Det år nödwändigt, mr Elson. Jag fwäår att det år nödwändigt. Om ni ej gifwer mig detta löfte, måfte jag resa; jag skall gå, jag wet ej hwart; ty fer ni, mitt hjerta har ej styrka att ännu en gång lida få mydet fom det lidit denna morgon. Gif mig ert ord, eller wi fe hwarandra i dag för sista gången. — Nåwäl ja, swarade Francis sorgset; men ni måste i er ordning lofwa mig att återgiftva mig mitt ord den dag, då hin dret fom filjer of har förswunnit. Hon skakade melankolistt hufwudet. — Jag bör ej ens lemna er denna förhoppning, fade hon ... Stackars Francis, tillade hon, rådande handen åt den unge mannen, hwars ansigte uttryckte en djup smärta; hwarföre sktulle ni nås gonfin råfa mig? Och med en rörelfe af passionerad tad samhet förde hon Elsons hand til fina låppar. — Nåwål, fade han, rörd af denna ödwjuta fmefning, ske Guds wilja! Äte