Norrländska Korrespondenten – 29 september 1860, sida 2

— J himlens namn, Francis, fråga mig ej! Ri full döda mig ... O — Martha! . . — Lät mig gå, fade den unga flidan, i det hon swagt tillbakastötte den framför henne knäböjande unge mannen. Martha reste fig wacklande. Med dare rande hand påtog hon hatt och sjal och gick mot dörren. — Adjö min wän, fade hon til Frans cis, fom flod alldeles tilintetgjord. Låt mig gå ... Jag måste. Af förbarmans de, gör inga frågor. Ni ffulle göra mig tokig . . . Farwål! Smärtsamt öfwerraskad af den unga flicans afflag tillbragte Fransis dagen med att i fin hjerna söka efter någon orsak till detsamma. Ei i stånd att emot få sitt hjertas fordran, infann han fig på aftonen hos miss Dietrich. Seende honom inträda, räckte hon honom fin hand. — Förlåt mig att jag bedröfwat ev, fade hon; men om ni wisste alt hwad jag sjelf lider! Jag hade swurit att ej mera återse er; ad, denna föresats war öfwer mina krafter. Jag begår derföre blott ett löfte af er: det år att aldrig