Norrländska Korrespondenten – 26 september 1860, sida 2

Elson till sitt rum. Han hade blifwit mydet förskräckt öfwer utseendet of Frans ci8 får. Dollspetsen hade nemligen, då den gled utefter refbenet, uppbristat köttet ett långt stycke, hwarföre skadan såg wida farligare ut än den werkligen war. Då miss Dietrich gjorde dudet frågor angående Francis tillstånd, kunde mannen ej afhålla sig att skaka på hufwudet och berätta hwad han hade sett. Såsom det alltid händer wid dylika tillfällen, gick Marthas inbillning till öfwerdrift. Hon söreställde fig att Fransis war döende. Utan twekan påtog hon hatt och sjal och följde budbäraren. Fem minuter senare inträdde hon i mr Elsons rum. — Ni hår! utropade han i en ton af glad öfwerraskning. Hon fattade hans hand. Stora tårar rullade utför hennes kinder. — Förwånar det er att fe mig erfåns fam? fade hon, och ett försök till löje framglänste genom tårarne. — Nej, dertill är Gud mitt wittne! Men huru kan ni ha mod nog att på detta fått komma till en ung mans bos ning. War öfwertygad att jag är djupt