de båda unga personernas samtal, utan att derwid finna ett ord att anmärka. Aldrig hade Francis till den wackra flickan riktat ett ord om kärlek, ej ens en artighet. Likwäl betraktade ban henne mycket; och allt under det Martha höll ögonen fåftade på sitt arbete, gåfwo den unga mannens blonda hår och blå ögon kanhända alltför ofta sysselsättning ät hennes ins billningskraft. En dag anlände Francis till miss Dietrich med ett på en gång lyckligt och förläget utfeende. — Hwad tänker ni på? frågade den unga flickan, fom af hans anfigtsuttryd lätt gissade, att något owanligt war på färde. Efter mycken twekan erkände Francis, att han för hennes räkning köpt ett piano och att han ej wisste, huru han skulle funna erbjuda henne det. Ehuru djupt rörd, mindre af gåfwan ån af den twekan hwarmed han framflålde fitt anbud, afslog hon. Han war dock enträgen. — Det ligger i denna gåfwa sade han blygt, mera egoism ån ni anar. Ni fån ner med hwilken passion jag älskar muft