Norrländska Korrespondenten – 15 september 1860, sida 2

— Rå wäl, miss, åtrttog Hosmer, for la mi ledsaga er till et bostad? ... Eller kanhända wote det bättte om ni genast ginge till polisen för att aflägga berättelse om mordet på er följeslagare. — Nej, nej, ide nu; ej förr än senare, utropade den unga fläckan darrande och med en åtbörd aj förskräckelse, fom ännu en gång fom Hosmers panna att lägga sig i weck. — Nå återtog han utan ott låta hejda fig af fin följeslagares missnöjda blid, hwar bor ni då? Horn slavpte Francis arm och stöpne sig mot muten af ett hus, i en ställning af den fullkomligaste net slagenhet. — Lemna mig hår, min herre, fade hon tid Eison. Må Gud delöna er för er godhet mot en stackars flicka. — Ni tan ej på detta fått stanna bår, utropade den unge engelamannen rörd af Denna klagande tom. Ni år ifålffap med gentlemän, mif, och jag bedvrar, att ni ingifwer oss we-ligt intresfe ... Finnes det något motiv, fom hindrar er att återse wända bem? ... funna wi på något fått wara er nyttiga? ... Hon gjorde en uckande åtbörd.