Norrländska Korrespondenten – 12 september 1860, sida 3

AA EEE fåfängt söfte förklara. Med allt detta wat hon utaätft wacker. Hennes stora och strålande ögon och den rena pannan ingåfwo deltagande och förtroende. Das tadt de förra woro röda af de tårar hon fortfarande gjöt, och ehuru hennes ansigte förmörkades af en oulsäglig ångest, få kände Elson sig genom en egen tjusninng dragen mot den sköna flickan. Hwad Hosmer beträffade, få allt unter det Han fann den okända uycket wacker, kunde han ej: underlåta att fundera på owanligheten af detta möte, äfwensom på den synbara förwirring, med hwilken den unga flickan hade beswarat hang frågor. Han studerade henne oförmärkt och sökte att af hennes klädsel, håduing och gång bedömma till hwilken samhållsklass hon kunde böra. Ehuru enlelt, ja til och med torftigt flådd, tilhörde ej hennes klädedrägt qwins nan af folket. Det fått hwarpå Hon ute trodte fig antydde äfwen en verson, fom åtnjutit en wiss uppfostran. Med ett ord sagdt: granskningen utföll temligen föcdels aktigt; dock kunde Hosmer ej hindra fig att rynka ögonbrynen, då ban horde att hon ej swarade på Francis fråga, hwar hon bodde. (Fotts.)