d—nh—n—n AAHA—2ä —— — eä — Du kunde gerna nyva litet i i Håd: ningen och hålla upp den, fåra gumma, rådde kogubben, för den släpar ju i fans den få den fer ut fom en sandharfwel och den kostar fläsk, det wet jag bet. — Åh, jag bar wål fåttaknota för den fjelf, tånfer jag, menade fcun, för om inte jag höll ågona öppna både bitti och sent så ... Men sicken folksamling derborta! Hör på tocket wäsen och kattrakande der wid mågen! Familjen hade uppnått Poblöro fom den stunden ide gjorde särdeles skål för nomnet. Trängsel, strik och swordomor hertskade der. — Det år wisst apor man wisar ros pade dottern, ack, låt of fe på aporna det år rysligt roligt att fe på apor, de danja och funna få många roliga fonfter, och få ha de uniformer på fig ibland. — Gapa på dem den fom will, men inte få de mej til todet, förklarade frun; för jag wet ingenting få otäckt, fom apor, ty de likna ju menniskor så hiskeligt. — Stå du mans flika der du står, min gqumma, fade fogudben, fa jag och Anna fe på aporna i en handmwånninrg, för nog å de ena pugluftiga tingestar,