— — log åt den unga sjöåmannen. De woro också b fanta sedan ungdomen, och det ha de miöserligen warit rå tal om någon nårmare förening mellan den unga tu. Men alltsedan Carl Båck, så hette vup: lingen, walt sjömansvrket, bade föräldrar ne ide welat höra vå det örat. Nät man bar ett hus på 10,s,000 Ror, och en ladugård på 20 for, for att ide räfna häften oh stallgumsen, så ger man ide gerna bort fin enda dotter till en få ostadig och fringfladande warelse fom en sjöman. — Jag trodde du war til fjös nu wid lag, vtirade kogudben wrefigt. — Nej, jag låfer nu fom båst vå före fia stormanseramen, fåra farbror, upp: lyfte Carl Bäck. — SÅÅÅ, lifsom wi inte hade nog af tockna fom göra hafweri och fåtta bort fartyg, brummade kogubben; bättre hade warit om du hållit i med skrädderi, som du börjat, för skräddare år borgare och det föder fin farl, ska jag säga dig jag. Men gå i blanklädershott och röd skjorta och spela kronwägg under gudstjensten, det blir ex hwarken fet eller salig af, och det säget jag dig, usllade han något faftare, slå då inga lofwar kring Anna widare,