på hennes förmaningar, ihågkomit hennes råd; huru minnet om henne hade bibe hållit hans hjerta rent, hans sinne friskt och gladt. Och modren lossnade med glädje, och hennes ögon strålade, medan hon med outsäglig ömhet betraktade sin son. Och han berättade widare om fin får lek; huru lycklig han en tid warit, men att han mistat hustru och barn och sedan wandrat ensam ut wida werlden, tills han blifwit en gammal man, fom menniskorna ide brydde sig om, och fom led brist på det nödwåndigaste. Hand moder betraktade honom alltjemt, fom om hon läste i hano själ; han kände sig mäktigt dragen af denna blick, och det war fom föregick en förändring med hos nom, fom om en omätlig tidrymd drog förbi hans hufwud; det tycktes honom, fom skulle han en ewighet sålunda möta fin moders blid. Men denna blid blef gladare och gladare, den fylldes af outfåglig tillredsställelse och lvcka; det tycktes honom fom om denna blid welat säga: mwålfommen, min älskade fon! Då kände han fig med ens genomftråms mas af en längesedan förjwunnen ung.