lutade han då sitt gråa hufwud ned i sina händer och gråt fom ett barn; — och fom ett barn föll han också i sömn. oo OM han tydte fig wara i en herrlig trädgård, sådan som den han som barn lekt uti. Han igenkände den stora, mjufa, ljusgröna gräsplan, på hwilken han så ofta tumlat om, Han fåg den lida blomfterfång med förgät-mig:ej fom han sielf anlagt och på hwilken hwatje blomma gladt hans hjerta. Han fåg in i en trädgårdssal, ljus och wänlig; der satt hans moder. Hans moder, sådan hon lefde. Han igenkände få wål hennes blida, melanfoliska ansigte, den wemodiga, swärmiska blic fen, fom få underbart föreswäfwat honom efter hennes död. Han wille ila emot henne, som i fordna dagar; han sjelf war ännu gammal, såsom nyss; och han måste, stödd på sin staf, långsamt släpa sig bort till henne. Der stod nu den gamle och grät wid sin moders bröst och berättade för henne allt hwad han lidit, och hon grät med honom och klappade honom på de bleka, fårade kinderna. Han förtäljde henne, huru han i goda och onda dagar tänkt