och ban måste trefwa fia fram, Detta är den swåraste, men äfwen den oftast förekommande uppgift han har att lösa, ty vå ett stort skepp, hwarest fajuttrapporna äro djupa och kajutorna långa och breda, riskerar han att hans luftslang snärjer sig om något föremål och att han sålunda beröfwas det för hans lif nödwändiga inströmmandet of luft. Wid såtana tillsällen behöfwer han all fin siälsnärwaro och kraft för att trefwa sig tillbaka den wäg han kommit. Han bär måhända det dyrbara skrin, som han sökt, under armen, men hwad båtar det hor nom, om han dör innan han återfinner trappan? De kalla stelnade massor, hwaremot hjelmen stötes, der de simma under kajutans låga tak i wattnet, äro deras lik, hwilka befunno sig i kajutan, då fartyget sjönk. Några ligga än nu på golfwet mid dykarens fötter, eme dan de qwarhållits der af ett omstjelpt bord eller en kista. De ryckas fmånin: gom uppåt, oh det obarmhertiga hafwet rycker det döda barnet ur det moderliga likets armar, den döda qwinnan ur mas kens famn. Ligger wraket i kanalen, så frossa redan de små krabborna af sitt byte. Dykaren banar sig genom denna stumma skara, och stiger med den funna skatten uppför trappan. Man drager bonom upp i dykarcbåten, och snart har las han åter ned i djupet för att der fortsätta sitt arbete. Den största faran består deri att under det han går och söker, något tungt föremål ramlar och saller på hans luftslang. Lyckligtwis märker han genast detta genom brister på luft, och han trefwar sig fram oh undanrödjer hindret samt ger fina fam rater teden att draga honom upp. Ute mattad och förskräckt uppnår han nu bi ten, men ban låter dock ide denna hän delse afskräcka sig att fortsätta sitt yrke. Hans förtjenst består merendels i at: ticandelar af det, fom han hemtat upp. Har han tur, få fan han förtjena gans sta mycket, men ostast är motsatsen förhållandet, och äfwen om han gjorde en betydlig winst, få torde ingen wilja miRunna den djerfwe dykaren densamma.