Norrländska Korrespondenten – 29 augusti 1860, sida 2

Du wet, började nu Ferdinand, lå rare wid ett gymnasium, att jag hyser en innerlig böjelse för din myndling, Clara Borel, som wisserligen snarare år fattig ån wälmående. Jag har dock hwarken sagdt det till henne eller hennes gomla tant, ty jag wet, att detta äktenskap är långt ifrån din önskan. Du wille att jag skude gifta mig med Amalia, enda dottern till rike köpman Reimer, och ehuru jag tror mig hafva märkt att Clara är mig bewågen, har jag gjort alt möjligt för att gå din önskan till mötes. Det är nu få långt gånget att förlofningsda. gen skall bestämmas, men mig har en froår ångålan öfwerkommit, ty — han stannade. Nå, hwarföre? frågade fadren, och med beklämdt hjerta fortfor Ferdinand: Öppet taladt, det tyckes mig att jag ej år råtta mannen för Amalia; hon är tillgifmen tidens smak för präl och förströ elser, jag den stilla husligheten, och om hon ibland tyckes öfwerensstämma med detta sinnelag, förekommer det mig mera fom föcställning, ån werklighet. Kände jag endast ett medel att pröfwa henne eller förflode jag mig på några teden att tyda min framtid med denna Amalia!