Norrländska Korrespondenten – 18 augusti 1860, sida 2

— ——22——— — tersta wilja tillkännagifwit, att då någon friare anmälde sig, skulle saken föredragas hos stadans borgmästare och råd, som egde att afgöra flickans blifwande öde. Agnes erfor strart efter sin faders död detta besynnerliga förfogande, och i börs jan blef hon wisserligen litet ledsen öfwer det twäng, som derigenom pålades henne, men hon tröstade sig, ty ännu hade hon icke kännt kärlekens passion och förmodade att hon aldrig skulle få känna den. Dock — denna förmodan war en ivring. Nåra ett år hade förflutit sedan rådmans nen afled, och nu bosatte fig en ung fas vallerilöjtnant på någon tid i den lila fladen. Löjtnant Rudolf Pantzarflycht — få hette löjtnanten — war tjugofem år och af en god familj Hans yttre war ganska fördelaktigt; han war utmärkt wäl wårt, hans stora mörkblå ögon utttyckte på jams ma gång liflighet och godhet, oh hans swarta, med mycken omsorg ordnade mus tacher prydde förträffligt den wackra muns nen. J sitt umgängessätt war Löjtnant Pantzarflycht den artigaste och uest belefs wade löjtnant man kan finna. Löjtnanten warsedlef inom fort på en